Om ockupationen av församlingshemmet i Gamlestan - polis, politik, det politiska

Några ord om ockupationen i Gamlestan och dess implikationer för det politiska. Det som gjorde denna ockupation för mer än gängse ockupation var inte bara dess stora stöd från allmänheten, utan också dess sätt att ställa två idéer om det politiska mot varandra.

Filosofen Jacques Rancière har skisserat dessa i antologin Texter om politik och estetik (Site editions). Rancière menar att det vi vanligtvis kallar politik – den administrativa organiseringen av medborgarnas funktioner vid givna tid och rum – likt den grekiska stadsstaten bör kallas polis (vilket inte ska blandas samman med svenskans polis). Den polisiära principen är ”att presentera sig som aktualiseringen av en gemenskaps egentliga egenskap, att transformera regerandets regler till samhälleliga naturlagar”. Under ockupationen exemplifierades principen tydligast av Poseidons distriktschef som i Göteborgs fria tidning (21/11) deklarerade att ”man kan inte skapa sig förhandlingsmöjligheter genom att bryta sig in i ett hus”, samt polisens omedelbara beslut om att avhysa ockupanterna.

Mot denna ”allmänna uppfattning” och subjektet ”man” som ingen vet vem det är, men som alla förväntas ställa upp på, sätter Rancière politiken. Politiken är den process där agerandet drivs av den egalitära förutsättning som säger att ”vem som helst är jämlik med vem som helst annan, samt av omsorgen att verifiera denna förutsättning”. Det var vad Rosa Parks gjorde när hon 1955 vägrade ge upp sitt bussäte för en vit man trots att lagen föreskrev henne att göra det. Det är också vad hemlösa människor gör när de intar ett hus som stått tomt i flera år, men som nu ska rivas för att byggas upp i en stadsdel under gentrifiering.

Så långt polis och politik, vilka med nödvändighet är åtskilda eftersom politiken ”inte kan höras” inom den gemenskap som presenterar sig som en ”egentlig egenskap”. Så, det som gjorde ockupationen i Gamlestan intressant var att ockupanten Maja Nilsson i GP (20/11) inom en enkel mening lyckades sammanföra dessa två logiker eller processer. Hon hävdade att ”det är ett mindre brott att ockupera ett hus än att låta det stå tomt i fem år”. Meningen är absurd; vi (och Nilsson) vet att det är tvärtom. Men just genom att vara absurd kan den vara mer effektiv än det banala påståendet ”det är olagligt att ockupera ett hus och lagligt att låta det stå tomt”. Den absurda formuleringen upprättar en scen för det politiska, som är den plats ”där politiken och polisen möts i behandlingen av en orätt”. I detta fall den orätt som begås mot hemlösa människor genom att riva hus samtidigt som en lägenhet på Boplats har 500-5000 unika sökande.

Det politiska är singulärt och måste alltid prövas mellan polisen och politiken. Det är heller inte alltid lagenligt, utan vill förhandla om vad som i vårt ”gemensamma” är synligt och vad som inte är det, vilka som tillåts tala och vilka som inte tillåts göra det. Det politiskas scen höll emellertid på att bli alltför stor när det stod klart att forskaren Catharina Thörn under torsdagen skulle hålla en föreläsning om hemlöshet och gentrifiering i huset. Varpå Poseidon och poliskåren bestämde sig för att, tre dagar senare än annonserat, i all hast gasa(!) ut ockupanterna och på ett mycket bokstavligt vis undanröja scenen för det politiska.

Mircea Cartarescu, Orbitór. Höger vinge

En recension av Cartarescus roman Höger vinge finns här.

Gubbslem

Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori och en av de mesta och bästa bloggarna i FRA-debatten, har av någon outgrundlig anledning tagit sig an min magisteruppsats om Deleuze och den litterära "modernismens" medieteknologiska förutsättningar. Han anser mig vara "litteraturvetenskapens enda räddning". Jag är självklart lite rörd och bidrar till att konsolidera gubbslemmet genom att posta följande länk till de närmare 2000 ord som Christopher ägnade ämnet.

Och vilken basketmatch det är på tv nu!

Arbetarrasismen

I ett hav av tyckande radar Katrine Kielos upp fakta. Även om man kan vara en aning skeptisk till Benedict Anderson-avslutningen.

Litterära logistiker

Postar en länk till min "gamla" D-uppsats i litteraturvetenskap. Den handlar om hur man kan förstå Deleuzes & Guattaris hastighetsbegrepp i litteraturen, efter det medieteknologiska genombrottet som utgjordes av filmen och grammofonen (och som föregreps av fotografiet).

Keywords: Deleuze, Kittler, Rancière, Flaubert, Parland, hastighet, medieteknologi.

LÄNK

Replik Dilsa Demirbag-Sten

Tänkte skicka denna text för publicering, men såg att det fanns en dylik på Aftonbladet kultur nu. Så jag lägger den här istället:

Den debatt som nu flammat upp om arbetarklassens eventuellt inneboende rasism kan bli en av de viktigaste diskussioner kultursidorna sett på länge. Därför får vi inte tillåta att den följer samma godtyckliga logik och mönster som rasismen den diskuterar – det vill säga ”för och emot”, ”vi och dom”.

Med en tveksam empirisk förankring hävdar Dilsa Demirbag-Sten(7/8) att arbetarklassen och dess ”folkhemsnostalgi” har en inneboende rasism. Det kan bara med viss godtycklighet sägas vara sant och resonemangen måste därför nyanseras och förankras. Visst, ”svenskheten” hade en central roll i planerandet av folkhemmet. I det tal som brukar ses som folkhemsplaneringens slutfas (1 maj, 1933) hävdade Per Albin Hansson att vi måste skydda oss mot de grupper i samhället som hade ”osvenskheten” gemensamt. Dessa identifierades som ”bolsjeviker och fascister”. Detta understrykande av ”svenskheten” var alltså inte primärt ett (med rasistiska förtecken) uttryck för en rädsla inför etnisk mångfald. Snarare måste det förstås som ett ideologiskt statement i ljuset av ett turbulent Europa, vilket i och för sig kan ha blivit lika tandlöst som folkhemmets ”middle way” över lag kan ge uttryck för att vara. Det måste också understrykas att detta exempel, likt det med målningen i LO-borgen, har med representationer av arbetarrörelsen att göra, inte med arbetarklassen.

Vad gäller Demirbag-Stens exempel på hur arbetarklassens rasism intensifierats och tagit sig mer råa uttryck, så måste det påpekas att exemplen inte återfinns inom folkhemmets diskurs, utan snarare inom den begynnande och senare etablerade nyliberalismens tidevarv. Att Åsa Lindeborgs pappa skulle ha utbrustit ”Skojude!” är ett mindre tungt argument (det borde dessutom sammanfalla med att folkhemmet monteras ned och den så kallade högervågen tar vid), även om det passar fint in i retoriken. Men att unga manliga arbetare idag väljer att i allt större utsträckning stödja högerextrema partier måste ses som desto mer oroande.

Om detta signalerar en mindre liberal eller tolerant inställning hos den politiska rationaliteten, så kan det förklaras genom den fullkomliga uppslukning av denna som det nyliberala projektet åstadkommit. Lite slentrianmässigt brukar det sägas att nyliberalismen innebär främjande av det ekonomiska flödet (sänkta skatter, slopade tullavgifter etcetera) och avregleringar av statliga ingripanden. I första ledet är det korrekt, i andra ledet kunde ingenting vara mer fel. Denna beskrivning fångar nämligen inte den politiska rationalitet som nyliberalismen bär på, utan ser bara till den klassiska liberalismens ekonomiska rationalitet (och gör sig av med dess politiska dito).

Hade de nyliberala förespråkarna sett den klassiska liberalismens varuutbyte och laissez-faire-logik som något (ontologiskt) grundläggande och naturligt hade det nämligen inte varit staten själv som tagit initiativ till utförsäljningar av företag och nedrustning av offentlig sektor. Nej, istället måste denna nyliberala politik ses som ett normativt och reproducerande projekt, vilket i viss mån försöker ”avpolitisera” de problem som detta medför på mikroekonomins individuella nivå. För när man säljer ut den offentliga sektorn, samt drar åt remmen kring socialpolitiken och kollektivavtalen, då finns det allt färre garantier kvar. Medborgarna underkastas ständiga val av mer eller mindre lönsamma beslut – det är dessa valmöjligheter som kallas frihet. Att människor blir eftersatta i ett sådant samhälle behöver inte längre ses som ett politiskt problem för staten, utan kan skyllas på ett ”dåligt förvaltat” privatliv.

På så sätt förenas inte arbetare (världen över?) längre i sitt ”socioekonomiska rum”, som Demirbag-Sten också mycket riktigt påpekar. Här härskar istället misstänksamheten då rummet förvandlats till ett individernas konkurrensnätverk. Att implementerandet av denna politik sammanfaller med etniska krig och rensningar vilka lett till ökad flyktingvåg kunde inte vara mer olyckligt, då det blir ”öppet mål” för högerpopulismen att samla in röster från de som efter dagens tunga arbete varken har ork, tid eller möjlighet att se de breda politiska sammanhangen. De har ju dessutom fått konsumtionens gemenskap och valfrihet att tillgå (för har man aktier, villa och lånar på banken då verkar man enligt Demirbag-Sten vara en lyckad samhällsmedborgare och dessutom per automatik tillhöra tjänstemannaklassen)! Att därför istället blottlägga de strukturella och ekonomiska utvecklingarna bakom den banala ondska som rasismen är – och inte peka på tre lösryckta exempel med tveksam relevans – det kanske kan hjälpa oss att öka förståelsen för varandra. Dessutom vore det en problematik värd det anständiga namnet politik. Det vill säga en egalitär behandling av den oenighet som nyliberalismen nu försöker övertäcka genom att göra alla till ”jämlika ojämlikar” på konsumtionens slagfält. För Minervas uggla flyger ju som bekant först i skymningen – då kan det vara bra om den inte är så nedskitad av godtyckliga tolkningar att den knappt förmår lyfta.

Replik Library Lovers

Eftersom Expressen kultur "anser debatten avslutad" efter två inlägg från Christer Hermansson, ett från Britta Lejon och ett från mig, så får jag posta mitt svar här:

Det är kanske lika möjligt som tveksamt att tio bättre investerade lobbymiljoner skulle ”räddat” diskussionen. Men bortom rosa hjärtan och röda läderbyxor bör vi diskutera vad som verkar tas för givet och inte låta söta formuleringar som ”folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet” gå förbi utan vidare kommentarer.

När man under folkhemsbygget formulerade en statlig kulturpolitik som skulle bilda de tidigare uteslutna (det vill säga arbetarna), så skedde detta på bekostnad av arbetarnas kulturer. Här formulerades en re-publik sociologi som, för att stärka den nationella identiteten, spred den av en redan etablerad minoritet favoriserade finkulturen. Detta snarare än att bereda plats även för arbetarkulturerna. En liknande tendens ser vi idag då alliansens kulturpolitik försöker assimilera en mångfald klasser och etniciteter under en nationell identitet. Förslag om språklagar (SOU 2008:26) och Cecilia Wikströms idé (Sydsvenska dagbladet 22/7, 2006) om att en nationell litteraturkanon bör instiftas så att marginaliserade grupper får ”lära sig svenska språket, värderingar och sociala koder” är bara exempel på detta. Även detta formuleras så klart i demokratins, yttrandefrihetens och den betydelsefulla skönlitteraturens namn. Paradoxen blir bara den att man måste ha låtit sig införlivas i det nationella subjektet för att kunna göra anspråk på dessa ”universella” honnörsord. Yttrandefriheten blir alltså inget annat än ”ofriheten” att yttra sig för den som inte bereds någon frihet att yttra sig…

Folkbiblioteken måste – lika mycket i egenskap av sociokulturell mötesplats som medium för kunskapsförmedling – på allvar lyckas bli en arena för utanförskapets röst. Det vill säga ett politikens rum där de som formellt inkluderas i gemenskapen, men vars kultur ändå exkluderas, kan visa på orimligheten i att detta görs i demokratins och yttrandefrihetens namn. Jag undrar hur en nationellt samordnad bibliotekspolitik och dyra licensdatabaser förhåller sig till ett sådant projekt. Bland Library Lovers-kampanjens åtta förslag, som med socialdemokratisk retorik syftar till att ”inkludera alla”, står det att vi behöver ”nationella mål, kvalitetskriterier och kvalitetsindikatorer”. Det låter kanske fint. Men hur ska dessa nationella mål konkret formuleras när de tvingas kompromissa mellan behov och efterfrågan hos å ena sidan Örgrytes och Danderyds bibliotek och, å andra sidan, Biskopsgårdens och Hallundas bibliotek?

Moderat läger

Verkar det helt orimligt att dra paralleller mellan Agambens idé om lägret som modernitetens nomos (zonen av obestämbarhet mellan det faktiska förhållandet och den juridiska konstitutionen; se Homo Sacer, s. 166-180) och moderaternas kulturpolitik, där den arbiträra tillämpningen av subsidiaritetsprincipen tillåts styra utbudet av politisk litteratur på bibliotek (se Kulturen 2.0). Jag är inte helt säker, men återkommer antagligen till detta också...

Modern-Is-Not

Johan Svedjedals recension av Stephen Bury's bok Breaking the Rules: the Printed Face of the European Avant-Garde 1900-1937 lämnar en lika tragikomisk som omedveten effekt efter sig. Svedjedal redogör övergripande för hur den typografiska utformningen hos den så kallade modernismen såg ut. Vi får veta att den franska surrealistiska tidskriften La Révolution surréaliste parodierade den vetenskapliga tidskriften La Nature i sin utformning. Mer kända exempel som sovjetpoeternas collage tas ut. Svedjemark understryker också att exempelvis James Joyces och förlaget Shakespeare & co (och egentligen de flesta av Hogarths Press utgåvor) följde en stilren, inte alls provokativ, typografisk utformning.

Även om det hos "modernismen" fanns en övergripande (dock inte allenarådande!) vilja att på formgivningens område bryta med den traditionella typografin, så fanns det alltså ingen normativt positiv tendens. Det kan också sägas om den litterära "modernismens" tematik.

Bury's studie täcker de flesta europeiska länder, dock inte Sverige och Norge - detta är, enligt Svedjedal, en påminnelse om att modernismen egentligen inte nådde fram på bred front till Sverige förrän festen på kontinenten nästan var över." Men om Svedjedal alldeles precis kommit fram till att det inte finns någon samlad positiv markör för "modernismen", vad är det då som gör att han envisas med att hänvisa till "modernismen". Kanske är det faktum att modernismen varken finns eller har funnits inte kommer nå fram på bred front till Sverige förrän det är skåpmat på kontinenten?

Fortsättning följer..